Uppvaktning och parning

Det är inte bara att sätta samman en hona och hane och förvänta sig en romans. Undulater blir intresserade av vissa individer precis som vi och bildar par när ömsesidigt tycke uppstår. Ett etablerat par är väldigt ömsinta sinsemellan. De putsar varandra, hanen matar honan och ser man den ena är inte den andra långt borta. Det är viktigt att man granskar undulaterna som ska få häcka kritiskt. De får inte vara sjuka eller svaga, de måste ha goda egenskaper man vill föra vidare och de måste leva under hälsosamma förhållanden. Mer om det här:

Uppvaktningen Hanen gör allt för att få honans uppmärksamhet. Han kvittrar, trippar fram på pinnen nära henne, låter pupillen förstoras och förminskas snabbt så ögonen ”blixtrar”, fluffar upp fjädrarna på huvudet och i nacken och gör många närmanden mot honan Ofta nuddar han med sin näbb mot hennes flera gånger i rad, som om han knackade.

Till en början förefaller honan helt oberörd. Hon vänder sig ofta bort från hanen, sjunker ihop och verkar nästan sova. Men det är bara en del av spelet och det vet hanen som fortsätter försöka imponera på den hona han är intresserad av. Ofta flyger hanen efter honan så fort hon förflyttar sig. Han kan knacka med näbben mot föremål i omgivningen så som pinnar och leksaker.
Första tecknet på att honan börjar ge med sig är att hanen får sitta närmare henne på pinnen, men fortfarande säger hon ifrån på ett bitskt sätt om han försöker närma sig mer. Så plötsligt låter hon hanen putsa hennes huvudfjädrar och snart efter det tar hon villigt emot mat från hanen. Han är accepterad och paret är bildat!

Parning
När de två undulaterna just bildat par vill de häcka direkt! Hanen matar honan allt mer, fortsätter med sin intensiva uppvaktning och honan ser ut att njuta. Man kan nu se hur hennes vaxhud mörknar (om den inte redan var väldigt mörk) och iakttar man dem länge nog ser man snart en parning. De första parningsförsöken är ofta tafatta. Hanen sätter sin fot på honans rygg, runt en vinge och försöker komma upp med den andra foten runt andra vingen. Honan lutar sig framåt och håller sig hårt i pinnen. Ofta faller hanen av många gånger innan han får in tekniken, men de blir bättre och bättre och plötsligt lyckas de.

		Ofta inleds parningen med att hanen knackar på honans näbb några gånger. Om hon är villig intar hon sin position framåtlutad på pinnen och håller i sig hårt. Hanen försöker balansera på honan, fäller ner sin ena eller båda vingarna runtom henne och deras kloaker möts. Från hanens könsorgan utsöndras sperman som befruktar honan. Man ser att hanen liksom gnuggar sig mot honan några få gånger, sen är det över. En parning är över på bara några sekunder och de parar sig många gånger under en häckning.

De behöver inte häcka
Att dina undulater bildat par och visar med sitt beteende att de vill häcka betyder inte att de behöver göra det. Det är du som bestämmer om du har den möjligheten. Många verkar tycka att ett par undulater SKA häcka, jag tycker inte något kunde vara mer fel.
Att man har två hästar betyder inte att man automatiskt låter dem få föl. Samma sak med hundar, katter etc. Det krävs mycket kunskap, tid och engagemang för att häcka och det är inget var man med sällskapsundulater ska göra.
Undulaterna mår inte dåligt av att inte få häcka, deras ivriga häcklust går snart över.

Monogami – myt eller?
Det sägs att undulater är sin partner trogna hela livet och att de lever totalt monogamt. Jag måste säga att jag inte tror på det. De flesta av mina undulater lever tillsammans länge, men helt trogna är de inte. När en hona sover är hanen gärna och gosar med en annan hona t.ex. Och honorna låter sig gärna tjusas lite av andra hanar. Långvariga förhållanden tycks också gå snabbt att bryta upp om det skulle dyka upp någon intressantare. Flera av mina par har brutit med varandra plötsligt utan synbar anledning och bildat par med varsin ny individ.
Jag tror det ligger mycket i individens personlighet.

© Knytt - UndulatPortalen.se, VildaParadis.se