Att komma vidare i tamträningen

Alla som någon gång har tamtränat fåglar vet vilken enorm glädje det är när de för första gången sätter en liten rosa fot på ens hand för att lättare komma åt hirskolven. När man väl har kommit så långt brukar det inte dröja länge innan de vågar kliva upp på handen helt, och då får man äntligen sin belöning efter att tålamodigt ha tamtränat i flera dagar eller veckor, eller till och med månader. Men så fort hirskolven är slut så flyger de vidare. Hur går man egentligen vidare för att få dem att vilja umgås med en? Det är aldrig "för sent" för att få sina fåglar tamare än vad de är, vare sig de är helt otama eller bara mindre tama än du skulle vilja. Det är det den här artikeln kommer handla om, nämligen hur man får sina fåglar att våga lite till.

Trygghet och glädje är a och o
Jag är övertygad om att hemligheten för att få orädda och tama fåglar är att de ska vara så glada och trygga som möjligt. Kompisar, en stor bur, lekträd och olika leksaker, få komma ut och flyga minst ett par timmar per dag, bra mat (bra frön och mycket grönsaker) är förutsättningar för att de ska vara glada och må bra.

Om de har allt de behöver för att må bra så är de mer öppna och glada, och därmed är det lättare för dem att vara nyfikna på sin omgivning och ”sin människa”.
Sist men inte minst gäller det att umgås med dem. Undulatägande är ingen liten hobby som man ägnar någon timme per vecka åt (i alla fall inte om man vill ha friska, glada och tama fåglar), utan det är mer något av en livsstil som tar en viss tid av ens vardag i anspråk.

Om man känner att man uppfyller allt för att göra dem trygga och glada som jag skrev ovan, så är mitt tips att försöka lägga ner ännu mer tid på att vara med dem.

Tamträning och allmänt umgänge Ju mer man umgås aktivt med sina fåglar desto mer kommer de betrakta dig som en del av flocken. Med att umgås aktivt menar jag att tamträna, prata med dem, låta dem sitta på en eller uppmuntra dem att leka med  händerna. Sedan finns det umgänge som inte är aktivt, och det är när du bara vistas i närheten av dem så att de ser dig. Detta med att man ska umgås med dem och vara i närheten av dem så mycket som möjligt, det tror jag är en avgörande faktor för hur tama ens fåglar blir. Nu menar jag inte att man absolut måste umgås aktivt med sina fåglar flera timmar varje dag. Å andra sidan behöver man inte bli förvånad om man inte kommer längre än till ”äter-ur-handen-ibland”-stadiet om man inte lägger ner mer än fem-tio minuter per dag på fåglarna. Det man ger får man tillbaka!

En självklart sak är att låta fåglarna bo i rummet man vistas i som mest (en liten varning för köket eftersom det är en olämplig plats för fåglar på grund av att stekos, ångor som avges från upphettade teflonpannor, varma plattor, diverse kemikalier, vattenfyllda kärl och föremål o.s.v.).

Om buren är i vardagsrummet så får den gärna stå i närheten av soffan eller där du brukar befinna dig. Då är det enkelt att vara i närheten av dem och låta dem klättra på dig eller leka med dig samtidigt som du tittar på tv eller läser. Det räknas också som att du är med dem, eftersom all tid som du spenderar med dem hjälper dem att förstå att du är en del av flocken.

Nya situationer kräver ofta träning
Fåglar är ofta misstänksamma mot såndant som är nytt för dem. Så om man har fått dem handtama genom att ta in handen med frön eller hirskolv i buren och lyckats få dem stå på handen i buren, så behöver det inte betyda att man kan göra samma sak utanför buren. Vill man att de ska stå på handen utanför buren också, så kräver det oftast separat tamträning. Samma sak gäller för alla nya situationer där en ”ny situation” kan vara att de sitter kvar på handen medan man rör på sig eller går omkring i rummet.

Ett annat exempel på en sådan ny ”situation” är att få röra sina fåglar. Det är mysigt att få klappa och klia sina fåglar. Men att få klia pippin i huvudet är oftast inget som man får göra bara sådär. Gosande och kliande är något som man får göra först när man vunnit fågelns förtroende. Såhär brukar jag göra: jag närmar mig med min hand flera gånger och när jag ser att de sitter kvar och ser avslappnade och "gosvänliga" ut, då brukar jag försöka klappa eller klia dem lite. Men det gäller att anpassa sig efter fågeln. Ser den för tveksam och avvaktande ut så är det bara att försöka en annan gång. När man väl fått röra fågeln vid kanske ett tjugotal olika tillfällen (men det kan även ta färre eller fler gånger), brukar de förstår att handen är "snäll" och kommer med trevligt gos.

Det är inte heller alla fåglar som uppskattar kli och gos, utan vissa tycker det är roligare att leka och börjar busa med handen istället. Sedan är de ju inte alltid på gos- eller lekhumör och då får man låta dem vara. Men poängen är att man aktivt försöker och anstränger sig för att visa pippin att man är snäll, vilket man gör genom att gång på gång närma sig försikigt på fågelns villkor. Om fågeln ryggar tillbaka så får man själv dra sig tillbaka. Men som vanligt när det gäller tamträning så är tålamod vägen till framgång.

© Krisztina, UndulatPortalen.se