Undulatboken

av Anette Wolter och Monica Wegler

Titel: Undulatboken Språk: Svenska Författare: Annette Wolter och Monika Wegler Utgiven år: 1992 i tyskland, år 1994 trycktes den på svenska ISBNnr: 91-534-1396-2 Typ av bok: Faktabok Boken riktar sig till: Både till nybörjare och mer erfarna undulatägare Bokens innehåll: Några ord på vägen Hemma i Australien Undulaten och människan Undulater – barnens kamrater Med en fågel i huset Anpassning Att leva med en undulat Rätt föda Om undulaten blir sjuk Tillökning Undulatodling Lite ärftlighetslära Observera och förstå Lexikon Register Information

Bilder: Bilderna var väldigt fina och hade klass. Dock reagerade jag lite på vissa bildtexter. En del stämde inte alls till bilden.

Min upplevelse av boken:
Boken tar upp en hel del som äldre böcker brukar utelämna, så som att undulater inte bör vara ensamma, att man måste ha grundläggande kunskaper före man köper dem och att de måste vara ute ur buren flera timmar per dag.
Det står också att man måste kunna ta ansvar för undulaterna, att älska dem räcker inte.
Den innehåller också en del fakta om hur de vilda undulaterna lever, äter och häckar, det är inget den tar upp särskilt ingående, men det är ändå intressant läsning.
Den innehåller också en del om undulaternas historia, tex om hur de första undulaterna kom till Europa och om hur man för första gången lyckades med en häckning.

Jag gillar att den påpekar att det beror på en själv om undulaterna blir tama, lyckliga och harmoniska fåglar eller inte, och den säger även att man ska ha klart för sig att det inte är lätt.
Ett stort plus är också att den förklarar att barn inte är lämpliga fågelägare, föräldrarna måste ha det yttersta ansvaret.
Dock har de satt minimiåldern väldigt lågt, de tycker att barn är mogna för att ta hand om fåglar redan vid tio års ålder bara föräldrarna håller koll på dem då och då. Jag tycker verkligen inte att tioåringar är mogna nog för att ta ansvar för någon annans liv.

Boken verkade på nåt sätt glömma hur viktigt det faktiskt är med mycket sysselsättning, det räcker inte med en pingla, en spegel och ett litet träd som de får leka i då och då.
Den ger dock en del tips på leksaker, träd och lekställningar man kan bygga.

Något jag stör mig på är att boken alltid talar om tama undulater i singular, även om den förespråkar undulater låter det som författarna tycker att det funkar fint med en ensam fågel. De rekommenderar t.o.m. att man ska köpa en ensam undulat, tämja den och sedan köpa en till. Det är förstås en gammal utbredd missupfattning som helt saknar logik. Varför skulle en ensam och rädd fågel bli tam fortare än fåglar om känner sig trygga och harmoniska när de har sällskap av artfränder?

Jag gillar dock att den åtminstone nämner att man kan köpa fåglar från uppfödare, en del böcker tar det bara för givet att man går till närmsta djuraffär och köper en fågel.  Nämner att det faktiskt finns undulater på fler ställen än i zooaffärer och att det finns fördelar med uppfödare.

Det finns små matnyttiga tips som man kanske inte tänker på när man är mitt uppe i eventuella undulatköp. Bl.a. finns det en liten checklista där man kan kolla upp olika sjukdomstecken, turligt nog förklarar de också att det är viktigt att ta fåglarna till en veterinär vid sjukdom, eller vid misstanke om sjukdom. I boken nämns också en del huskurer, men kan man inte tillräckligt kan dessa kurer förmodligen göra mer skada än nytta.

Kapitlet som sjukdomar är faktiskt helt okej i sig, men något jag reagerar lite på är:
"löser sig inte krampen inom två timmar av värmebehandling måste fågeln komma under veterinärbehandling"
Jag har tvärtom fått höra att behandling med värmelampa kan vara direkt farligt om fågeln har kramp.
Förutom detta är det viktigt att minnas att man alltid kan ringa och rådfråga en fågelkunnig veterinär om man misstänker att ens fåglar är sjuka. Det kostar inget och det är bättre att fråga en gång för mycket än en gång för lite.

Beskrivningen av hur man bestämmer kön är något förenklad och inget man bör lita blint på.
Det gläder mig att boken slår hål på en del gamla myter, som att talpärlor, sandpappersrör, plastpinnar och sandpapper är bra för fåglar. Framförallt blev jag imponerad av att den tog upp att hanar och honor kan bli precis lika tama! Äntligen en författare som inser det. Tyvärr påstår boken också att vitaminer i vattnet är en bra idé, det står inget om vilken grogrund det är för bakterier och inte heller något om att vitaminerna försvinner efter ca 10 minuter och kvar blir bara en farlig sörja.

Det finns en rätt okej guide om hur man tämjer undulater, den är inte världens bästa men den är inte heller helt värdelös.

Sen säger de något jag tycker är smart:

Hon har faktiskt en poäng där, undulater ska aldrig vara ensamma, men även undulater som har artfränder kan få beteendestörningar av speglar, så fåglar bör aldrig ha speglar.

Fakta varvas med många söta berättelser om vad undulater i hennes närhet tagit sig för.
Boken berättar att minst 50% av fröblandningen ska gro för att det ska vara någon vits att ge den till undulaterna, själv skulle jag säga att runt 80% bör gro.

Häckningshalvan är förvisso spännande för oss som är nybörjare inom området, men jag är rädd för att den kan locka oerfarna att låta sina fåglar häcka. Den framställde allting som så väldigt enkelt. Och den tar inte upp något särskilt ingående. Man måste ha massor med kunskaper för att låta sina fåglar häcka, och denna bok är absolut inte tillräckligt detaljerad för att man ska lära sig tillräckligt.

"Har man kunnat iaktta ett undulatpar när de omsorgsfullt putsar varandras fjädrar, hur de kvittrar för varandra och hur hanen matar sin hona,. Så kommer troligen också önskan att få avkomma av de kärleksfulla paret."
Detta är inte på något sätt orsak nog att låta sina fåglar häcka. Är man inte väldigt kunnig inom häckningsområdet bör man inte försöka sig på en häckning. Det är trots allt liv vi talar om. Den får det dessutom att framstå som något som kan vara roligt att pröva på för var och varannan undulatägare.
Det är verkligen felaktigt, häckning är svårt och ansvarsfyllt. De säger dessutom att undulater inte behöver någon speciell omvårdnad när de häckar. Jag förstår verkligen inte hur en uppfödare kan säga så!

Ett annat uttalande jag känner mej väldigt förvånad över är:
"äldre ungar kan lätt matas upp för hand"
Det är varken lätt eller rätt att handmata undulatungar! Det är ett himla jobb att mata fågelungar dygnet runt. De tar ingen hänsyn till att du vill jobba och sova. De behöver mat! Dessutom är det är svårt att få tag i fullgod handmatningsvällning. Det går inte att bara blanda till lite majsmjölsvälling och hoppas att det ska duga.
Om föräldrarna dött eller inte matar ungarna tillräckligt kan det vara nödvändigt att stödmata ungarna, men att göra det för beroende och osjälvständighet är helt förkastligt.
Sammanfattningsvis skulle man kunna säga att häckningsavdelningen är rolig om man är intresserad av bilder och att läsa om ungarnas utveckling, är man däremot intresserad av att låta sina fåglar häcka är den här boken långt ifrån tillräcklig.

Vad jag förstått är inte genetikskolan mycket att hurra för, men för såna som inte är så insatta i färgläran kan det ju vara spännande. Men om det är färger och genetik man vill veta mer ingående om är inte det här rätt bok.
I slutet av boken finns ett litet lexikon som faktiskt är rätt bra.

Ev. uppenbara faktafel
Det är förvirrande att läsa om hur boken säger emot sig själv, ibland säger de att en bjällra och en liten spegel är de första viktiga leksakerna för en liten fågel, och på ett annat ställe berättar de om hur farligt det är med speglar.
Såklart har de rätt i att speglar är farligt, men jag förstår inte varför de förespråkar speglar och pinglor som undulatleksaker på ett annat ställe i boken.

"Såklart" säger boken också att man ska ha sand på botten, men på den tiden boken skrevs hade man förmodligen inte insett att sand är skadligt för papegojor som kan få sandinpackningar i tarmarna av att äta sand.

Ett ödesdigert råd är att undulatungar snabbast vänjer sig vid människor vid 5-8 veckors ålder, den säger även att 4-5 veckor gamla ungar bara finns att köpa hos uppfödare. Med tanke på hur otroligt fel det är mot både föräldrar och ungar att ta bebisarna så tidigt förstår jag verkligen inte hur de ens kan säga något sådant. Förutom det är det olagligt att ta undulatungar från föräldrarna före 6 veckors ålder.

Tyvärr påstår boken att två fåglar köpta samtidigt inte blir lika tama som ensamma fåglar, som tur är har den fel.
Något annat den påstår är att minimiburmått är 50 cm lång, 30 cm djup och 45 cm hög. Värt att tänka på då är att minsta lagliga burmått är 70 cm lång, 45 cm djup och 60 cm hög.

Något annat som jag reagerade lite över var:
"obs om man inte använder en vattenautomat skall dricksvattnet i vattenskålen bytas dagligen"
Oavsett vilken sorts vattenskål man använder ska vattnet bytas dagligen.
Som jag nämnde tidigare påstår de också att vitaminer i vattnet är bra.

Mitt betyg: 3+
klart läsvärd, men den innehöll en del faktafel som obönhörligt drar ner betyget.

Recensionen skriven av:Frida Grönholm / Smultron

Vill du också recensera den här eller någon annan bok?
Använd samma upplägg som i de här recensionerna, ta en bild och maila hela recensionen till oss: smultron@undulatportalen.se

©UndulatPortalen.se