Det är inte ”bara” att häcka

Det här är berättelsen om hur jag kom till den insikten

Jag har haft undulater i ungefär femton år och under nästan hela den tiden har min dröm varit att en dag få små fluffiga undulatungar. Jag hade läst om häckning i en undulatbok och kollat runt lite på internet, så jag kände att jag var redo för det. Dessvärre blev det aldrig några ungar av olika anledningar. För ett tag sedan ville jag utöka familjen med några fler undulater, och gissa om jag blev glad när jag hittade en annons med ett häckpar. De hade precis fått en kull, och eftersom jag hade läst att det är vanligt att de får två kullar efter varandra, så satte jag in en holk. Dessutom hade honan och hanen redan parat sig flera gånger, så jag trodde att en holk var nödvändig.

Äggen började komma och det blev ungar
Det dröjde inte länge förrän det första ägget låg i holken! Det var verkligen spännande. Sju ägg blev det totalt. Ännu mer spännande blev det när den första ungen kläcktes. De är ju så små att man knappt tror att de är på riktigt. En nykläckt unge får lätt plats på en enkrona. Unge nummer två, tre, fyra, fem, sex och sju kläcktes också och de utvecklades som de skulle. Det var bara en sak som var lite konstig. De ungar som jag hade sett på bilder hade massa fluffigt dun. Men det hade inte mina, trots att de var lika gamla som de på bilderna. Men jag reflekterade inte så mycket över det, för de växte ju som de skulle och man kunde faktiskt se att fjädrar var på väg (det var små ”pinnar” under huden).

De andra ungarna växte som de skulle och under den första och andra veckan började de äldsta få så pass mycket fjädrar att det gick att de vilka färger de skulle få. Men nu var det en sak som inte stämde igen. De två minsta ungarna var inte alls lika utvecklade som deras syskon hade varit när de var  i samma ålder. De var mycket mindre och hade fortfarande inte fått några fjädrar (och inget dun heller för den delen). Jag undrade vad det berodde på. Jag såg ju hur honan matade dem och att deras krävor var fulla, så varför växte de inte?

Efter ytterligare en tid, när alla ungar var mellan två och tre veckor gamla, började jag bli orolig. De äldsta ungarna, som hade fått alla sina fjädrar, saknade plötsligt fjädrar i nacken. Där fanns det nu stora kala fläckar. Och de två yngsta ungarna var nu betydligt underutvecklade. Vad hade hänt? De kala fläckarna på ungarna berodde på att honan plockade dem. Underutveckligen hos de yngsta berodde på att hon inte matade dem ordentligt. Vid det här laget kände jag total panik. Skulle de äldsta bli ihjälhackade och de yngsta dö av svält?

Nu tar jag en liten paus i berättelsen. Så, vad var det som var fel egentligen?

Men det skulle jag alltså inte gjort. Bara för att de kan få två kullar efter varandra, så betyder inte att de måste få det. Speciellt inte när de inte är i kondition för det.
Men de parade ju sig, måste de inte ha en holk då? Nej. Om de inte har en passande boplats så bildar honan faktiskt inga ägg - trots att de parar sig. Det hade jag inte en aning om, trots att det är en väldigt relevant och basal kunskap när det gäller häckning.

Så i mitt fall är det troligt att föräldrarnas dåliga kondition var orsaken till att häckningen inte gick så problemfritt som jag hade hoppats att den skulle göra. Men det finns även andra anledningar som kan ligga bakom komplikationer, till exempel om föräldrarna känner sig stressade under häckningen. Det är viktigt att känna till förberedelser och allting annat som är nödvändigt för att minimera risken för komplikationer.

Hur det gick med ungarna
Tillbaka till min berättelse. De äldsta ungarna blev plockade så att de hade stora kala fläckar, mest på huvudet men även på ryggen. De två yngsta ungarna växte inte och speciellt den allra yngsta var extremt underutvecklad. Hade jag inte haft kontakt med en kunnig uppfödare här på undulatforumet, Knytt, så hade det garanterat gått riktigt illa. Lite tur i oturen var att de äldsta ungarna nu började bli så pass stora att de snart skulle lämna holken och komma ifrån den plockande honan. Det var även tursamt att hon ”bara” plockade dem och inte började hacka på dem så att de fick sår.

Men ungarna som inte blev ordentligt matade då, vad hände med dem? Jag hade läst att om föräldrarna inte matar ordentligt kan man kan stödmata dem med majsvälling, så det gjorde jag. Men det är bara en nödlösning som inte alls innehåller den näring de behöver, vilket jag inte visste om. På undulatforumet fick jag veta att det som behövs är riktigt handmatningsfoder. Handmatningsfoder för undulatungar är inget som brukar ligga på hyllorna  i alla djuraffärer, utan det får ofta beställas och det tar tid att få hem det. Det skulle ta en vecka för djuraffären att ta hem det, men som tur var hade uppfödaren Knytt handmatningsfoder och kunde skicka till mig.

Men vid det här laget var det väldigt kritiskt för den minsta ungen. Det var pytteliten, fortfarande nästan helt fjäderlös och betydligt underutvecklad. Därför är det viktigt att tidigt upptäcka om ungarna inte matas ordentligt, vilket jag skulle säga är nästintill omöjligt för ett otränat öga att se. Man måste ändå vara förberedd på att det kan hända och ta reda på i förväg var handmatningsfoder finns eller till och med köpa det i förebyggande syfte så att det finns hemma.

Unge nummer tre ur kullen, 30 dagar gammal.

Unge nummer sex (den yngsta) ur kullen, 30 dagar gammal

Lär dig av min berättelse så du inte gör samma fel
Ansvarsfull häckning innebär att man bland annat måste känna till komplikationen med ungar som inte får tillräckligt med mat, och veta att man därmed måste kliva in och stödmata. Sedan finns det en mängd andra saker som kan gå fel. Ytterligare en aspekt är frågan om man verkligen har tid med en häckning. Ungar som inte blir matade av föräldrarna kräver handmatning var tredje timme dygnet runt. Även om du har jobb eller skola. Jag fick stödmata den den yngsta i ungefär två veckor, tills hon blev så stor att hon kunde äta själva.

Om du nu planerar att låta dina undulater häcka, rannsaka dig själv och svara ärligt på den här frågan: Hade du vetat vad du skulle gjort om du hade varit i min situation och råkat ut för de komplikationer som jag råkade ut för? Du kanske tänker att det var tur att du hittade den här artikeln, så att du nu vet vad som kan hända och kan förbereda dig. Men faktum är att det jag har varit med om bara är en del av de komplikationer som kan hända. Jag hade turen att slippa en hona med värpnöd, en hane som inte matar honan och ungarna, ungar som blir så kallade spretare och mycket annat.

Förväntningar och ansvar
En vanlig anledning till att man vill häcka kan vara att man vill ha ungar som är tama på en gång. Vi har väl alla sett bilder på fluffiga små undulatungar som sitter och ser gulliga ut i ägarens kupade händer, kanske i annonser där de benämns som ”redan tama”. Tyvärr fungerar det inte riktigt så. Självklart är de ”tama” när de är så små att de inte ens kan flyga. Men när de väl börjar bli mer rörliga och lär sig att flyga, då försvinner den där tamheten direkt. Därför är det bra om den där tillfälliga tamheten inte är en av orsakerna till att man vill häcka, eftersom den ändå försvinner och man måste tamträna på traditionellt sätt i vilket fall som helst.

Nu till den viktigaste biten: kan du ta hand om upp till åtta nya undulater till? De är bara små fågelungar i någon månad. Därefter ser de i stort sett ut och uppför sig som vuxna undulater. Om du inte ska ta hand om dem själv, kan du hitta bra hem till dem? Det är du som låtit dem komma till världen så det är ditt ansvar. Det är alltså inte okej att dumpa dem i en djuraffär eller sälja på annons till den första som hör av sig. Det hänger på dig att se till att de kommer till bra ägare som vet att fåglar kräver tid, pengar och engagemang. Så före häckningen är det nödvändigt att planera för när ungarna blir vuxna, för det blir de och snabbt dessutom.

Sammanfattningsvis, vilket du säkert har förstått vid det här laget, är kunskap och ansvar det viktigaste om man funderar på att häcka. Fokus ska inte vara inriktat på att gulla med fågelungar, utan snarare på funderingar som exempelvis om du vet vad du ska göra om honan får värpnöd. Man vet ju inte det man inte vet, så även om man själv tror att man är förberedd och påläst så finns det troligen fortfarande mycket som man inte känner till. För att klara av en häckning krävs väldigt mycket kunskap och faktum är att komplikationer är vanliga. Man måste känna till allt som kan gå fel och veta vad man ska göra om det händer. Fåglarnas välmående är ditt ansvar och att enbart lita på turen och hoppas att allt ska gå bra är knappast ett ansvarfullt sätt att häcka.

© Krisztina / UndulatPortalen.se