Inavel - en förkastlig metod

Det är sorgligt men sant, inavel är en helt accepterad avelsmetod inom den moderna fågelhobbyn.
Man använder sig av vad man kallar ”kontrollerad” inavel för att få fram nya färg- och formmutationer eller för att renodla eller ”förfina” de man redan avlat fram.
Resultatet är att man i den selektiva och extrema aveln får med sig fler ärftliga faktorer som på det viset brer ut sig i fågelstammarna, det kan t.ex. handla om nedsatt immunförsvar, tumörsjukdomar, fetma, ohälsosam storlek och form mm.

Just undulater har man odlat länge och i stora kvantiteter. Därför ser man biverkningarna av inaveln väldigt tydligt redan nu. Den förväntade livslängden för en tamundulat var 10-15 år för inte alls längesen. Idag är den förväntade livslängden bara 5-6 år.

Den vanligaste dödsorsaken bland våra sällskapsundulater är just tumörer. Tumörerna uppstår oftast i testiklarna, äggstock, levern eller njurarna men kan också uppkomma under huden. Ofta upptäcker man inte tumörerna förrän det är för sent att göra något åt dem, och även när de upptäcks tidigt är de nästan omöjliga att operera eftersom en undulatkropp är så liten att påfrestningen därför blir för stor för dem.
Man vet inte exakt varför tumörerna blivit så vanliga, men man vet att det till stor del är ärftliga faktorer som gör det, alltså ärvs de defekta generna ner led efter led och brer ut sig inom hela artstammen.

Inavel gör alltid att arter blir mer sjukdomsdrabbade. Enkelt kan det förklaras så här: en viss kromosom bär på anlaget som gör att fågeln lättare drabbas av tumörer. Samma kromosom eller i alla fall samma kromosompar bär på synliga genförändringar som t.ex. en viss färg eller teckning. Uppfödaren väljer att para två individer som bär på färgen eller teckningen och får därför också med den dolda genen för tumörbildningar.
I naturen sker det inte på ett sådant sätt att det slår mot en hel artstam eftersom den defekta genen inte sprids till alla individer genom selektiv avel. Om man har en frisk förälder och en sjuk har man större mångfald och dramatiskt minde risk för att få den sjuka genen, dessutom är ofta den friska genen dominant. Det har evolution sett till, de starkaste överlever och fortplantar sig. Det är samma princip som gör att alla undulater i naturen är gröna, anlaget för grön färg är dominant.
När man dessutom parar två individer som är nära släkt är chansen för att båda bär på samma ofördelaktiga genförändringar väldigt stor. Därför blir inavlade individer svagare och mer mottagliga för sjukdomar.

De engelska undulaterna – eller de s.k. utställningsundulaterna – är de som är mest utsatta för den sjuka aveln. Man har satt upp speciella standarder för hur olika färger och teckningar ska se ut - men främst är det en extrem storlek och form man eftersträvar och visst, det är okej att eftersträva en viss färg så länge man inte använder sig av inavel eller individer med kända hälsodefekter. Skadan är ju redan skedd och idag är det fullt möjligt att föda upp ungar med speciella färger etc utan att använda sig av sådana tvivelaktiga metoder.
Problemet är att man för det första använder sig av inavel, och det är utbrett! Och dessutom väljer man fåglar med hälsodefekter, det finns knappast några andra utställningsundulater att tillgå. De är helt enkelt så avlade att det inte längre är sunt och därför är deras medellivslängd ännu kortare än andra undulaters.

Det är ett helt normalt fenomen att man parar far med alla döttrar t.ex. för att få en viss egenskap, man kallar det att man avlar på en viss linje. Det påstås tom att det inte får några negativa effekter om man "vet vad man gör" - men sanningen i vitögat nu: att inavel är mycket skadligt för en art är inget nytt, det finns mycket fakta, forskningsrapporter etc som visar det klart och tydligt. Det finns en anledning till att vi människor inte får göra så - då kallas det incest.

Man har också satt upp normer för storlek, hållning och form och bara den storlek de ”ska” hålla är direkt ohälsosam. Deras inre organ är inte gjorda för den storleken och orkar därför inte med. Jag kan skriva spaltmeter på det här ämnet, om hur skelettet inte orkar bära upp dem eftersom de är avlade att ha en onaturlig hållning, hur de har svårt att se och flyga tack vare att fjädrarna ska vara så långa som möjligt, om hur de blivit mer och mer apatiska i sitt sätt och förlorat sina naturlig instinkter så de har svårt att själva föda upp sina ungar osv osv. Men det får vara stopp här. Jag tror ni förstått min poäng.

Med den här texten vill jag inte säga att man aldrig kan ha en sk engelsk undulat etc. Det är klart att ägare till de engelska älskar dem lika mycket! Men om man inte vet vad det innebär så kanske man vill tänka efter.

Det är av den här anledningen vi på UndulatPortalen och jag personligen tar avstånd från den här sjukliga aveln för utseendets skull. Jag tycker inte vi har rätt att manipulera naturen på ett sådant sätt att det får ohälsosamma konsekvenser för djuren. Vi säger att vi älskar dem, men älskar man någon man utsätter för lidande? Jag anser inte att man kan påstå det.

Utnyttjade källor: Marianne Tornvall leg. Veterinär, Gener och DNA av Walker Richard samt olika artiklar från Internet, tidningar och forskningsrapporter.

© Knytt - UndulatPortalen.se, VildaParadis.se