Ensamfågel - genväg i tamträningen, eller?

Ensamfågel kan verka som en bra idé om man vill ha en tam fågel. En ensamfågel har ju ingen annan att umgås med, och eftersom undulaten är ett väldigt socialt djur som är i stort behov av sällskap så har den inget annat val än att umgås med dig. Låter inte det lite fel? Dels är det förbjudet att ha ensamfåglar (i lagen står det att man måste ha minst två fåglar, såvida man inte själv kan ersätta en artfrände vilket är omöjligt som människa) och dels är det elakt att beröva en fågel ett sådant grundläggande behov som en kompis att ty sig till, hitta på bus med och prata undulatspråk med. Förhoppningsvis låter man undulater bli en del av sitt liv eftersom man tycker om dem. Om man tycker om dem vill man väl att de ska ha det så bra som möjligt.

Att en ensamfågel inte mår så bra är inget som man själv märker av. En ensamfågel blir förmodligen blir helt till sig av glädje när man kommer hem och umgås med den. Vem skulle inte bli det, om man suttit i en bur med samma gamla leksaker som man lekt med tusen gånger förut, och så kommer äntligen någon hem som släpper ut en? Klart man blir glad. Detta kan tolkas som att fågeln inte alls har några problem med att bo själv, ”för den verkar ju glad”.

Jag tror att anledningen till att det finns en myt om att fåglar ska hållas ensamma för att bli tama är att det är en genväg till att snabbare få fågeln att bli beroende av en själv, vilket är en är dyrköpt genväg. En ensamfågel kan bli väldigt ”tillgiven”. Jag sätter tillgiven inom citationstecken eftersom det egentligen inte alls handlar om tillgivenhet, utan snarare om beroende som uppstått då man utnyttjat fågelns behov av social samvaro med artfränder i syfte att få den att binda sig till en själv. En sådan fågel kommer sakna dig enormt när du inte är i närheten. Eftersom du förhoppningsvis bryr dig om din fågel vill du att den ska må bra hela tiden och inte bara när du kan umgås med den.

Har man otur kan ens ensamfågel sluta umgås med en när man skaffar den en kompis, och detta gäller alltså om er ”vänskap” bygger på beroende. Som människa är man ju inte förstahandvalet om en fågel får välja mellan dig och en artfrände. Därför tycker jag det är rätt dumt skaffa en fågel i taget med syfte att ”få den tam först” och sedan skaffa en kompis till den. Det är mycket bättre att bygga tamheten på förtroende och nyfikenhet, och för det går det ju lika bra att tamträna två eller fler fåglar på en gång. Om fågeln umgås med dig av egen fri vilja för att den vet att du är snäll och rolig så kommer inte er vänskap att försvinna när fågeln väl får en kompis. Om ert förhållande däremot bygger på beroende och på att fågeln hittills har umgåtts med dig för att få sitt behov av social samvaro tillfredställt, då är risken större att den struntar i dig när den väl fått en riktig kompis. Om man märker att ensamfågeln inte längre är intresserad av att umgås med en när den fått en kompis, så får man börja om med tamträningen och denna gång göra det på ”riktigt” d.v.s. bygga upp en vänskapen baserad på förtroende och nyfikenhet.

I värsta fall slutar ägandet av en ensamfågel med att man får en ”av-undulatiserad” fågel som inte har en aning om hur den ska bete sig i sällskap med en artfrände. En sådan fågel kommer sakna dig och vara olycklig när du inte är hemma, trots att den har sällskap av en artfrände. Det är ju inte det liv man önskar åt en familjemedlem som man älskar och vill det bästa åt.

© Krisztina, UndulatPortalen.se